Tänkte först att man kanske kunde göra som med blogg.se och liksom göra så att man direkt kommer till den nya bloggen istället för till denna men nej då! Så gör så att jag slänge upp en länk igen!

Min blogg om funderingar, asperger och alla möjliga sjuka saker!

http://missvader.blogg.se

För er här i världen som missat det så har jag blytt blogg till pinklyrics.blogg.se. Det har hänt mycket sen jag levde här senast, helt annorlunda ser jag ut! Så är ni nyfikna är det bara att snoka på den!

http://pinklyrics.blogg.se

Mascara. Foundation. Ögonbryns penna.

Det är de två jag använder mig mest av just nu. Jag ska snart köpa mig en ny dippliner, men när vet jag inte. Men jag vet en annan sak, jag insåg det för några veckor sedan.

Jag är sminkberoende. Jag kan seriöst inte gå ut utan att ha foundation, om jag inte har det så känner jag mig så fruktansvärt ful och dum, som om alla som ser mig hatar mig.

Ändå har jag gått utan foundation i flera år, men jag har alltid hatat mina fräknar så när jag upptäckte detta lilla mirakel, eller helvete kanske jag ska kalla det, blev jag mer än glad.

Nu skulle ingen behöva se hur ful jag var, speciellt inte jag själv. Jag skulle bli så där fin som jag såg att andra var, jag skulle bli någon. Jag skulle bli något fint. Men fan vad fel jag hade.

Jag trodde att skiten skulle göra mig lyckig, men tvärtom. Nu känner jag mig fulare än innan, jag kan knappt gå utan smink när jag är hemma. Det har jag aldrig haft problem med förut, så kanske inte var så bra att jag köpte den där burken den där dagen. Fan.

Tänk att något som får en person att känna sig så fin också kan få en att känna sig så fruktansvärt ful. Det är nog ganska många som är beroende av smink, även om det så bara är mascara så kan det ge någon ett mycket bättre självförtroende så länge man har på sig det.

Skrämmande. Jag blir seriöst rädd när jag väl tänker efter, när jag insett vad som hänt. Shit, hur kan man bli så fixerad och beroende av något? Visst man kanske blir fin, men ska man inte vara tillräcklig som man är? Kan inte folk bara sluta trycka ner, sluta gömma sig?

Kan vi inte alla bara få leva och se ut som vi vill? Nej. Självklart kan vi inte det.

Men jag ska väl inte säga något tänker ni väl, jag gömmer mig ju jag med. Ja, det gör jag.

Jag är medveten om det och jag hatar det, men jag har ingen lust att sluta använda foundation. Den får mig att känna mig bra, vacker. Men jag önskar verkligen att det hade varit annorlunda. Att jag kunnat vara mer som Ida.  

Men hur dumt det än känns att säga det, kan jag inte sluta använda skiten.
Jag är fast.

Jag kan höra dem där utanför. De är alldeles utanför mitt fönster, precis som de är varje fredag och lördag kväll. De har druckit alkohol, det hör jag direkt. Men jag hör också att de spelar teater, de låtsas vara fullare än vad de egentligen är. De smäller med sina klackar hårt emot marken. De är många fler än vad de brukar vara och jag kan höra en kille ropa i bakgrunden, men vad han säger är otydligt och täcks av deras gälla skrik och höga röster.

Att ni dricker gör mig ingenting, varför skulle det göra det?

Det som gör mig något är att ni springer utanför lägenheter och skriker och håller på när folk försöker sova! Jag tror ni själva skulle bli ganska förbannade om någon gjorde så mot er, men ändå gör ni det själva. Visa lite jävla respekt för helvete!

Sup så mycket ni vill, skryt med det, gapa om det.

Det kvittar.

Men sluta väcka folk mitt i natten! Man behöver inte vara en sur gammal tant för att tycka ett det är jobbigt när tonåringar eller vuxna springer runt och skriker.

Jag har ingen aning om hur gamla ni är och det skiter jag fullständigt i också. Jag har aldrig sett er, men det behöver jag inte. Fan jag har redan hört tillräckligt av er. Så ge er någon gång!

Sluta gapa och skrika utanför folks fönster som om ni vore fem år gamla, det är inget coolt med att springa runt i stan sent och supa. Det kanske är kul, okej det kan jag förstå om ni tycker. Men varför skriker ni så? Varför håller ni upp burken eller flaskan så fort det kommer en bil eller någon går förbi? Tror ni att folk bli imponerade av att ni har tillgång till alkohol?

Jösses. Skryt på ni bara, men ni ska veta att folk bara tycker det är löjligt.

Men fortsätt med det ni, bara ni sluta gapa så utanför mitt fönster på natten.

Tack!

Satt i skolan i vårt omklädnings rum i över en halv timme idag. Detta gav mig i alla fall läge att utnyttja mina gratis sms. Inte så många kvar nu av dem dock...

Men i vilket fall, nu till det jag började fundera över medan jag satt där och kollade på tjejer som sprang in och ut hela tiden.

Fjortis, vad är det egentligen? Är det ens något?

Jag menar alla ser ju fjortis på olika sätt. Många kalla tjejer med blont eller blonderat hår och foundation för fjortis. Förut var även jag en av dem. Jag bara antog att personer jag såg var dumma i huvudet, mycket beror på att alla tjejer jag träffat som varit så där sminkade och blonda oftast varit elaka och helt enkelt störda enligt mig.

Men det senaste halvåret har jag förändrats. Jag har slutat döma folk efter hur de ser ut, jag har slutat tro dåligt om alla jag mött. Jag struntar numera helt och hållet i hur någon ser ut.

Förut var jag ju en som folk kallade emo, nu är jag en folk kallar fjortis.

Jag bara undrar, är det rätt?

Vad ger oss rätten att bestämma vad andra är och inte är?

Till exempel, när man kollar i tidningen SOLO så får man se en hel del av hur vi tjejer ska se

ut. i alla fall enligt det så kallade modet. Vi ska vara otroligt söta, ha perfekt hy, vara sexiga men inte så det blir over the top, vi ska helt enkelt vara perfekta. Är vi inte det blir vi utstötta.

Det är fel på oss, vi duger inte och vi skulle aldrig kunna bli modeller. Det är sådant jag fått höra mycket och varje gång jag förut gick förbi en sån där reklam plansch med en tjej på så kände jag en sådan fruktansvärd ångest och ville inget hellre än att få se ut som hon på bilden. Jag var långt ifrån trygg i mig själv och jag vet att det finns många som känner så som jag känt. Jag hatar det, jag vill stoppa det. Jag vill bara slita sönder alla fuckade ideal som styr vårat liv! Men vi tjejer är inte dom enda offren.

Killar har också en otrolig press på sig. Kolla bara på alla bilder av manliga modeller. Men av någon konstig anledning så uppmärksammas tjejernas ideal mest. Varför är det så?

För att vi var och fortfarande är under mannen i det mesta? Det är inte helt jämställt, det är långt ifrån. Men med jämställt menar jag inte bara att män och kvinnor ska ha samma regler och sådant när det gäller allt utan även att mobbning, våldtäkter och rasism slutar.

Jag vet vad jag pratar om.

När jag var fem år funderade jag på att ta livet av mig. Jag minns det så väl, alla gånger jag låg i badkaret och låg under vattnet. Så många gånger som jag stod vid en hög avsats och såg ner och jag undrade varje gång tankarna kom, även när jag blev äldre.

Kommer någon ens att sakna mig?

Det är nog den största frågan. Den har jag alltid ställt mig och alltid svarat samma sak. Att det kommer ingen göra, de kommer bli glada att slippa mina problem.

När det går så långt så mår man verkligen dåligt. Men jag lyckades vända tankarna.

Fråga min mamma om ni inte tror mig när jag säger att jag förändrats. Kanske svårt att tro att jag kommit ifrån dom tankarna på bara ett år. Allt är tack vare Robin. Men inte ens han kan läka ihop de största såren. För det finns faktiskt dom som aldrig läker.

Har du också blivit våldtagen, utsatt för övergrepp eller slagen av den du älskar så vet du vad jag pratar om. Det är det värsta som hänt mig, jag vill bara ta bort allt, sudda ut det så jag slipper vara så rädd nu. Mycket har jag kommit över men rädslan att det händer igen, rädslan för smärtan... den är kvar och den lämnar mig aldrig.

Jag såg en handikappad man idag. Han satt i en sorts rullstol som kördes av hans personliga assistent, eller son eller vad det nu kan ha varit. I vilket fall så har ja kommit på en sak, det slog mig idag när jag stod i kön inne på konsum och såg den där mannen.

Vi skäms.

Vi vet inte hur vi ska bete oss.

Vi kan inte titta på "dem".

Vi kan inte sluta stirra på "dem".

Vi tycker "dem" är äckliga.

Det här är många reaktioner jag märkt att handikappade, eller cp-skadade personer kanske jag ska säga, har fått av människor runt omkring.

Jag menar inte att alla reagerar så här det finns många som hjälper och tar hand om dem.

Men det finns nog fler som blir äcklade av dem, känner avsky eller bara inte vet hur de ska bete sig när en handikappad är i närheten. De klarar inte av att se på den handikappade.

Varför? Skäms dem, eller stör de sig på dem?

Jag kan inte förstå varför vi människor ska bli så besvärade när något är annorlunda.

Man vet inte "hur man ska bete sig när de är i närheten".

Man vet inte "hur man ska bemöta dem".

Vad sägs om att bete sig som om de faktiskt vore människor, precis som vi. För det är de faktiskt och de förstår ofta mer än vad vi tror. Bara för att deras kropp inte fungerar som den ska kanske hjärnan gör det? Det vet vi ju inte.

Och hur det än ligger till, vilken ''skada'' de än har så är de värda lika mycket som vi andra.

Det kan lika gärna vara du som sitter där en dag, i en rullstor och gör olika ljud och gester för att göra dig förstådd. Det är faktiskt sant, det kan hända vem som helst.

Det kan hända när som helst. Jag lovar.

Det är inget jag skulle önska min värsta fiende ens. Att inte kunna gå, inte prata eller göra något annat man är van vid. Eller så kanske man är van det, man kanske föddes så?

I vilket fall som helst är det inget jag önskar någon, men jag önskar jag kunde få andra att förstå att det inte är något fel.

Och oftast är det inte barnen som stirrar, som alla verkar tro. Det är faktiskt dom vuxna.

Varför? Tycker ni det är intressant på något vrickat sätt? Eller stör ni er på det eller vad är det? Det finns ju inget att se så varför i helvete ska ni glo?

Varför ska allt göras så komplicerat?

Hej.

Då var det dags igen, dags att skriva blogg. Det har nästan blivit som ett beroende, jag gillar ju att sitta vid datorn sen är det faktiskt väldigt skönt att skriva av sig.

Nästan lika skönt som rosa är vackert. Jag bara älskar rosa, det har jag alltid hjort men nu på senare tid har älskandet blivit till galenskap. Jag är helt enkelt Rosadalen, så numera klär jag mig i rosa istället för svart och jag måste erkänna att färgen man bär påverkar ens humör.

Rosa är så härligt trevligt liksom. Men gud vad jag tjatar om rosa!

Ni måste tro att jag har lite att göra på dagarna och det stämmer faktiskt. Jag har extremt lite att göra. Kanske är det därför jag lagt märke till så mycket när det gäller rosa?

Men det börjar arta sig kan jag stolt skriva! Jag har fått nya vänner och har börjat njuta mer av livet. Men det vet ni ju redan? Jag ville ändå skriva det, visst är jag busig!

Men nog tjatat om rosa, det är väl nu jag borde skriva om något vettigt? Som till exempel...

Jag vet fan inte vad jag ska skriva om som är vettigt! När jag inte sitter och ska skriva blogg så kan jag komma på massa vettiga saker att skriva, men nu står det bara still! Det här suger!

Kanske är jag bara... konstig? Ja, det är jag faktiskt. Det skulle ni förstå om ni verklogen lärde känna mig och min dåliga humor... blaha på mig! Kanske ska skriva lite om vad jag ska göra idag? Ja, det låter väl som en bra idé! Eller jag vet inte men jag testar det i alla fall.

Jag sitter ju just nu hemma och klottrar på bloggen som ni säkert redan vet. Och resten av dagen ska jag också vara hemma på grund av den här jävla magen! Men jag slipper i alla fall stå och stirra på en deg som blandas... men ska väl försöka hitta på något.

Jag har ju blivit så fruktansvärt social numera så jag vill helst dra in till stan och leka med någon. Det låter väl kul? Vill du komma och leka med mig?

Tänkte väl det.

And I'm out. Peace.

// Barbie

På väg in till stan idag la jag märke till hösten, hur fina löven var och hur frisk luften kändes. Det kändes som att det inte fanns plats för dåliga eller jobbiga tankar. Men visst försökte de lägga sig i och förstöra den lilla glädje jag lyckats hitta, men jag tillät det inte. För en gångs skull var jag starkare än min ångest. Kanske är det som mamma sa, att jag kommit långt. Jävligt långt. Ni anar inte hur skönt det känns att kunna njuta av något, att kunna glädjas utan att något trycker i bröstet eller tankar som kommer tillbaka och slår en ur balans gång på gång. Jag är så van den känslan att jag inte minns när jag senast verkligen var lycklig, inte utan något som störde och krossade allt.

Känslan är obeskrivligt underbar.